and such decisions must be carried by a majority of 2/3. At all events, the paragraph prescribing that the Society is to stimulate the study of the Humanities, or § 4, or the part of § 21 concerning the capital stock must not be changed. $ 24. The publications of the Society are to be distributed free of cost to all members. § 25. The activities of the Society in other respects are to be regulated by such a program as the Society may think fit to adopt. Vill ill man lära känna fiktionsläran, bör man se den i dess samband med det allmänna irrationalistiska tidsläget inom filosofien samt, framför allt, med dess andliga tvillingform, pragmatismen. De båda filosofemen höra på naturligt sätt samman. De bygga på likartade tankemotiv. De härflyta i stort sett ur samma vetenskapliga källor och se dagen till samma tid. De ha gemensamma sympatier och göra front mot samma motståndare. Fiktionsläran står sida vid sida med pragmatismen i dess kamp mot »>en ensidig intellektualism och rationalism, vilken lösrycker det logiska tänkandet från dess naturliga jordmån och allenast tillskriver detta isolerade tänkande värde och sanning>> orden äro Vaihingers. Båda tankesystemen ställa tanken i livets tjänst och förvandla vetenskapen, filosofien, ja teologien själv till en ancilla vitae. Den skarpa inriktningen på det konkreta och individuella i tillvaron förbinder dem ytterligare med varandra. Alla släktbegrepp, allt allmänt, äro inbillningar; förkortningar, bekvämligheter för tanken, på sin höjd. Så sammanför dem nominalismen och voluntarismen två gamla parhästar inom filosofien. Så sammanför dem även utilitarismen, betonandet av nyttan, framgången, framför allt framgången på det vetenskapliga arbetets område. Våra teoriers enda syfte är att lära oss behärska verkligheten, och att kunna handskas med denna, forma den efter våra praktiska syften, det är slutmålet för allt vetenskapligt strävande. Överensstämma de båda filosofemen sålunda i dessa väsentliga stycken, så gå de dock i sär på en viktig punkt: i fråga om sanningskriteriet. Här gör pragmatismen gällande, att om sant och falskt skall dömas uteslutande efter »>frukterna». På en teoris, ett antagandes eller en hel livsåskådnings sanning äga vi ingen annan underpant. Äro påföljderna goda, gäller teorien utan vidare som sann; är motsatsen fallet, stämplas den utan hänsyn som falsk. Vad som alls icke kan legitimera sig genom tjänliga på följder antingen i den naturvetenskapliga erfarenhetens eller i den etiska och religiösa upplevelsens värld, kan sålunda icke vara riktigt, och det vrakas. Detta tjänlighetskriterium förkastas med skärpa av fiktionsteorien. Ingen filosofisk riktning kan visserligen starkare än den betona det stora instrumentala värdet, ej blott av logiskt fullgoda utan därutöver av vissa logiskt tvetydiga eller öppet motsägelsefulla begrepp. Ingen filosofisk riktning kan heller oblidkeligare kräva, att dessa begrepp eller rättare obegrepp: just fiktionerna! skola göra skäl för sig fullt ut genom den nytta, den framgång, som de medföra. Men därmed stannar fiktionsfilosofen. Han sluter icke från framgången till verkligheten, icke heller från nyttan till sanningen. Tvärtom varnar han energiskt för en sådan slutsats. Han förklarar med Vaihinger: »Det måste alltid hänvisas till remnan mellan verklighet och fiktion och varnas för att icke förväxla fiktionen själv eller konsekvenser ur densamma omedelbart med verkligheten. Efter alla dessa försiktighetsmått kan en fiktion - fortsätter Vaihinger - gälla som ett legitimerat misstag, dvs. som en fiktiv föreställningsskapelse, vilken genom framgången har att ådagalägga sin rätt att finnas till. Däremot är det falskt att från framgången av en sådan logisk operation sluta till dess logiska renhet eller dess reala giltighet: det är och förblir om- och smygvägar hos tänkandet, vilka av den anledningen, att de föra till målet, ännu icke få gälla som realt giltiga, som logiskt motsägelsefria» (Die Philos. des Als Ob, s. 190). Falskt, men förmånligt! vore därför fiktionslärans formel, under det att pragmatismens skulle lyda: förmånligt, sålunda även sant! Detta blir alltfort friktionspunkten mellan de båda befryndade filosofemen, och genom att framhålla den, har också fiktionslärans originalitetspunkt blivit framhävd. Att dessa båda filosofiska motiv, pragmatismens och fiktionslärans, verkligen legat djupt i tiden, därför borgar ytterligare den omständigheten, att de träda i dagen hos ett stort antal tänkare, vilka inbördes stått fullkomligt oberoende av varandra. Så råka Friedrich Nietzsche och Hans Vaihinger var för sig på fiktionsmotivet redan under 1870-talet, och James' nyttoproba finner man före honom åberopad likaledes hos Nietzsche, under formen av |