Vi

id drottning Kristinas lilla konstnärshov verkade bl. a. två europeiskt kända målare, David Beck och Sebastian Bourdon, och i porträtt av drottningen och personer i hennes omgivning ha de lämnat minnen av sin vistelse i det avlägsna Sverige.

Flera faktorer ha väl orsakat, att en varmblodig sydfransman som Sebastian Bourdon han var född i Montpellier 1616 hos drottningen lät engagera sig som hennes förste hovmålare och resolut vände ryggen åt Paris och den franska målarakademien, till vars stiftare och styrande råd han hörde. Den kanske viktigaste orsaken var hans reformerta religion. Det var alltså ingen i sitt hemland förbisedd talang av lägre ordning, som på främmande jord och i en mindre fordrande kulturell miljö ville förbättra villkoren för sin existens. Vid det av ryktets glans omstrålade nordiska drottninghovet stannade likväl Bourdon endast tvenne år, 1652-1654. När Kristina övergav sitt rike, var förutsättningen för hans härvaro ur räkningen, och målaren återvände till sitt sköna fädernesland.

Ingen av de utländska konstnärer, som längre eller kortare tider verkat i vårt land, äger ett sådant berömmelsens skimmer kring sitt namn som Bourdon och ingen av dem har sin plats i den europeiska konsthistorien så känd och fixerad som han.

Men för den franska konstforskningen är det snarast pseudoklassikern, som står i förgrunden. Bourdon strävade att bli en målare i stor stil, målade vidlyftiga religiösa kompositioner för kyrkorna eller mytologisk-allegoriska för palatsen och tycktes nästan varit på väg att bli en farlig medtävlare till sin personlige fiende Lebrun, når Ludvig XIV kallade honom till utförande av målningar i Tuilerierna, då emellertid döden i förväg korsade hans väg (1671). Omdömena om denna sida av hans verksamhet ha dock fallit ganska olika. Kritiken har erkänt hans fenomenala lätthet att skapa, att skaka ur armen omfångsrika figurskildringar,

spirituellt och elegant framtrollade på duken, men påpekat tomheten och ytligheten, hans beroende av reminiscenser från olika håll, framför allt från Poussin, i vars atelier i Rom han en kort tid studerat.

Mera enig är man i beundran inför hans smärre, mera realistiska dukar, jakter, soldatstycken, lägerscener, torgscener, landskap med genrefigurer samt hans porträtt. Ja, även hans mindre, mytologiska bilder med motiv som t. ex. en Backus- eller Venusfest, ha kunnat framkalla sådana utrop av förtjusning som, att om Bourdon hade levat hundra år senare, torde han blivit en rival till Fragonard.

Helt visst var konstnären ej blott en mångsidig begåvning, ytterligt receptiv och känslig för intryck, utan även en orolig ande, som kastade sig från ett till ett annat och aldrig gav sig ro till inre samling och självrannsakan. Bourdon hade nog kanske icke lyckats bliva en Lebruns like men hans namn hade helt visst strålat med ännu starkare glans, om han stannat vid de mindre uppgifterna och framför allt porträttet. Det bör dock ej förbises, att Bourdon även i sådana bilder visat sig mottaglig för intryck både från italienare och nederländare.

Vi svenskar känna honom från hans få i Sverige bevarade porträtt, såsom av drottning Kristina (2 st.), Karl X Gustaf, greven av Vasaborg, fältmarskalken Wittenberg, allmänt kända och uppskattade bilder, till vilka på senaste tiden även kommit ett självporträtt på Nationalmuseum. Det sistnämnda är dock till stor del en annan andas barn än de svenska porträtten, vilkas fina, gråa tonalitet, i vilken lokalfärgerna harmoniskt ingå, genast faller i ögonen. De avbildade ha blivit föremål för en överdriven aristokratisk idealisering, som gjort drottningen och greven av Vasaborg till synnerligen subtila, förfinade väsen, men en omdiktning som här i varje fall övertygar, helt säkert därför, att det ändock hos dem fanns åtminstone någon grad av motsvarighet härtill. Men försöket har lyckats sämre, då det gällt att prägla ett par till det yttre så klumpiga krigsbussar som Karl Gustaf och Wittenberg (Gripsholm) med samma kultiverade nobless. Men bortsett från denna personlighetstolkning, som säkerligen haft sin resonans hos konstnären själv, är det färgskapelser av rang vi

i dessa bilder möta. Främst står Vasaborgsporträttet (i Uppsala), en uppenbarelse av fransk skönhet och förfining.

Mot den ljust askgrå, molniga fonden, där en kolonn ses t. h. på en brungrå barriär, avtecknar sig ett rätt långt och smalt ungdomligt ansikte med buktig näsa, framskjuten haka, stora ögon med matta ögonlock och trött blick; kring munnen ett par korta, ljusgula mustascher och pipskägg. Över axlarna faller det mörkt gula, i mitten benade håret. En blond nordisk typ, men med något vekt, sensibelt och blaserat över de ädla, men dock rätt stora dragen. Den bleka karnationen är instämd i porträttets gråa helton. Nu kan det hända, att färgerna av tiden något dämpats, men bröstharnesket med dess glansdagrar, de gulgrå kyllerärmarna, ur vilka de i gråaktig ton hållna vita pöslinningarna sticka fram under uppvikningarnas röda foder, det gråblått stämda axelskärpet, spetshalsduken med dess virtuost målade svarta rosett, allt ingår i den diskreta helhetstonen. Karaktäristiskt är även den vänstra handens sirliga preciösa grepp kring kommandostaven. Till höger skymtar hjälmens vita panasch, fulländande den kavaljersmässige fältherrens utrustning. Målningen är utförd med breda, lätta, löst flytande penseldrag och verkar som en osvikligt säker improvisation, buren av en inspirerad känsla.

Till konstnärens få kända porträtt av svenskar från Kristinas tidevarv torde vi emellertid nu böra lägga ytterligare tvenne.

Under forskningar för upprättandet av en katalog över Stora Kopparbergs bergslags tavelsamlingar påträffade den som skriver detta i Söderfors bruks vackra, från rokokotiden stammande herrgårdsbyggnad ett par porträtt från 1600-talet, som genast tilldrogo sig min uppmärksamhet. De charmanta Lundbergska pastellerna av brukspatron Clas Grill och hans maka kände jag redan av ryktet, men mer än av dem fängslades jag av de nämnda 1600-talsbilderna, som dels erbjödo en fullständig konstnärlig överraskning, dels en gåta, som lockade med tvingande makt. De ha sedan gammalt gällt som ett par av brukets forna ägare, nämligen grundaren av detsamma bergsmannen CLAS DEPKEN, adlad ANKARSTRÖM (kungamördarens stamfar) och hans

1 Drottning Kristinas ryttarporträtt i Madrid bör ej heller glömmas, liksom även ett skadat Hedvig-Eleonora-porträtt på Gripsholm blivit ifrågasatt.